Mitt namn är Samuel Vonumu. Jag kommer från en väldigt fattig familj i Indien, från en stad som heter Visakhapatnam i Andhra Pradesh. Min pappa dog när jag var sex månader gammal. Beroende på ekonomiska bekymmer hade min mamma, som ensamstående, väldigt svårt att klara av vårt uppehälle. Hon fick ingen hjälp av släkten och var tvungen att arbeta som hembiträde. Trots att hon arbetade på tre ställen, totalt 16 timmar per dag, räckte pengarna som hon tjänade inte till. Hon kämpade hårt och lyckades få mig igenom skolan genom att be skolmyndigheten (Seventh-day Adventist High School) om hjälp med min skolavgift.

Vid den tiden hade skolan ett program som kallades CCF (Christian Children Fund) där jag blev inskriven. Jag fick en fadder från Amerika som började hjälpa mig när jag var ungefär fem år gammal, och fortsatte sedan i ytterligare tolv år. Hon betalade min skolavgift, för mina uniformer och mina böcker. Hon hjälpte också min mamma. Hon hjälpte oss alla som hon aldrig hade träffat. Henne skulle jag alltid komma ihåg. Hennes generositet och medkänsla gjorde en stor skillnad i våra liv och det kommer jag alltid att tacka henne för.

Efter att jag kommit till Amerika försökte jag på alla sätt att få tag i henne. CCF kunde inte ge mig några detaljer. Allt jag visste var att hon hette Mrs H George och allt jag ville var att krama henne och tacka henne för allt hon gjort för mig. Jag ville också ge henne - om än något litet - som bevis för min tacksamhet. Tyvärr har jag fortfarande inte lyckats hitta henne men fortfarande hoppas jag att jag en dag ska få möta den här fantastiska personen. Det ber jag för varje dag.

Inte desto mindre är hon fortfarande min inspiration och det är tack vare henne som jag har beslutat mig för att hjälpa andra fattiga och behövande barn. Min fru Rena stödjer mig helt i det arbetet. Jag är ett levande bevis på att osjälviskhet från en varmhjärtad person kan hjälpa till att bygga upp livet för ett barn som lever under svåra omständigheter. Min fadders generositet gjorde en stor skillnad i mitt liv. Nu är det min tur. Trettio år senare har jag och min fru blivit faddrar och jag har privilegiet att stödja nästan 46 fattiga och behövande barn.